Kompletteringsregeln

Kompletteringsregeln är en viktig del av den svenska språkläran och används för att beskriva vilka ord som ska skrivas med eller utan ett extra “t” eller “s”. Regeln är enkelt förklarat som att när ett ord läggs till efter ett visst grundord så kan det uppstå behov av att komplettera med antingen ett extra “t” eller “s”. Detta beror på vilken härkomst och grammatisk struktur som det grundläggande ordet har.

Ett exempel på ord som följer kompletteringsregeln är “sol”. Om vi vill använda ordet för att beskriva en plats eller en riktning, till exempel att gå mot solen, så behöver ordet kompletteras med ett extra “s”. Alltså skulle det riktiga skrivsättet vara “mot solskenet”.

Ett annat exempel är ordet “komma”. Om man ska skriva att någon precis har anlänt, så skulle ordet behöva kompletteras med ett extra “t” för att det ska bli korrekt. Det vill säga, “jag har precis kommit”.

Kompletteringsregeln är alltså till för att hjälpa oss att skriva korrekt språk och för att undvika missförstånd eller felaktig grammatik. Det är särskilt viktigt att känna till regeln när man skriver på svenska som andraspråk, eller om man är osäker på hur man ska formulera sig korrekt.

Det finns dock några undantag från kompletteringsregeln, så det är viktigt att ha koll på också. Här är några exempel på ord som inte följer regeln:

– “En kammare” – Detta ord ser ut som att det skulle behöva kompletteras med ett extra “m”, men faktum är att det är korrekt att bara skriva “en kammare”.
– “Ett oväsen” – Trots att ordet slutar på e, så behöver det inte kompletteras med något. Det är alltså korrekt att bara skriva “ett oväsen”.

Sammanfattningsvis är kompletteringsregeln en viktig del av den svenska språkläran som hjälper oss att skriva korrekt språk och undvika missförstånd. Genom att känna till regeln och dess undantag kan man säkerställa att man skriver på ett korrekt och lättförståeligt sätt.