Anteckningsskyldighet

Anteckningsskyldighet är en skyldighet enligt skatteförfarandelagen att i skälig omfattning, genom räkenskaper, anteckningar eller annan lämplig dokumentation, se till att det finns underlag för att fullgöra sin uppgifts- och deklarationsskyldighet — och för att Skatteverket ska kunna kontrollera den. Enkelt uttryckt: du måste kunna visa varifrån siffrorna i deklarationen kommer.

Vem är anteckningsskyldig?

Skyldigheten gäller den som är uppgiftsskyldig enligt skatteförfarandelagen, alltså betydligt fler än de som är bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen. För företagare uppfylls kravet i praktiken till stor del genom den löpande bokföringen, men anteckningsskyldigheten är bredare än så. Även en privatperson som till exempel hyr ut sin bostad, säljer värdepapper eller har andra inkomster att deklarera behöver spara underlag som styrker beloppen.

Särskilda dokumentationskrav

Skatteförfarandelagen innehåller dessutom särskilda dokumentationsregler som bygger på samma grundtanke — att Skatteverket ska kunna kontrollera att beskattningen blir rätt. Hit hör bland annat:

Personalliggare i vissa branscher, där de som arbetar i verksamheten ska antecknas löpande.
Kassaregister för den som säljer varor eller tjänster mot kontant betalning eller kortbetalning.
Dokumentation vid torg- och marknadshandel.
Dokumentation av internprissättning i internationella koncerner.

Hur länge ska underlagen sparas?

Underlagen ska bevaras så länge de behövs för att Skatteverket ska kunna kontrollera beskattningen; för räkenskapsinformation gäller bokföringslagens arkiveringskrav på sju år. Saknas underlag kan Skatteverket i värsta fall uppskatta inkomsterna genom skönsbeskattning, och skattetillägg kan tillkomma. Bristfällig dokumentation kan alltså bli dyr även när avsikten aldrig varit att redovisa fel.